1.1 Den talar till henne.
Knäpper och tjuter. Skvallrar och viskar. Sjunger och knakar. Om mödor och besvär. Från milsvida kring. Den berättar om vikar och landtungor. Som hindrar dess tillväxt. Den skriker ut sin frustration. Sin växtvärk.
Hon förstår den.
1.2 Den låter henne vidga sina sinnen.
Från Malgovik i söder. Till Stalon i norr. I Rönnäs, någon som sågar upp en vak. I höjd med Rekansjö, tre skotrar. Genar över sjön. Och vid inloppet i norr.
Det dova ljudet av den enorma turbinen.
1.3 Den förvandlar vattnets tyglade raseri till elektricitet.
Elektricitet som skänker både värme och ljus. Till byarna kring den stora sjön. Till var och en. Vare sig de förtjänar det.
Eller inte.
1.4 Allt detta berättar den för henne.
/ji.
20
01
23
10
“The surveillance in Xinjiang was known to be extensive, creating one of the most watched regions in the world. What the database reveals is how this spying machine is used: what surveillance looks like on the ground (unrelenting) and what specific ends it is intended to serve (often to curb any unsanctioned influence, from the practice of Islam to ideas from foreign countries). People are watched up close and at a distance, with some information directly sucked out of their digital devices, other data collected from taps and sensors, and still more from relatives and informants in the community. The campaign against Uyghurs and their practice of Islam is laid out in stark and aggressive terms in police documents, and paranoia about outside or otherwise malign influence of many sorts manifest repeatedly.”
— Yael Grauer, “Revealed: Massive Chinese Police Database”, The Intercept
2005
0818
Någonting har hänt! Har ni märkt det också?
Ett samhälle med ett allt bistrare klimat och allt mer dominerande attityd av sköt dig själv och skit i andra. Dåliga tider? Nja, fast det förklarar inte den förändring som skett och som fortsätter att ske. Det handlar om ansvar. Om rädslan för ansvar. Både inom den politiska sfären och inom näringslivet märks en allt tydligare tendens.
Låt mig ge några exempel:
Vi hade en gång ett pensionssystem som politikerna ansvarade över. Detta är nu ersatt med ett nytt där den mest anmärkningsvärda förändringen är att politikernas ansvar över allas vår pension har ersatts av en automatisk matematisk formel.
Vad fiffigt!
Får du pinsamt låg pension så är det ingen idé att vända dig till våra politiker. Det är inte deras ansvar längre. Din pensions storlek styrs av hur mycket pengar som för tillfället betalas in i systemet. Ju fler som arbetar, desto mer pengar.
Har du otur går du i pension under en lågkonjunktur med hög arbetslöshet.
Ja skyll dig själv.
Inom EMU ser vi liknande regler. De så kallade konvergensreglerna styr hur stora alla EMU-medlemmars utgifter får vara och tar inga som helst hänsyn till den aktuella situation som råder. Liknande system har vi redan infört i vårt land i och med det så kallade budgettaket.
Det är häpnadsväckande hur politikerna på detta sätt bakbinder sig själva för att slippa ta ansvar. Om du nu skulle kritisera vår finansminister för att inte satsa tillräckligt mycket resurser (pengar) på ett viss område så behöver han bara hänvisa till att budgettaket inte får passeras. Det är alltså inget hen kan göra något åt.
En helt annan typ av utveckling men som syftar till precis samma sak är den ökande valfriheten. Tacksamt tar vi emot möjligheterna att välja premiepensionsplacering, elleverantör, husläkare, skola osv.
Och valfrihet är ju ett positivt laddat ord, vad skulle kunna vara fel med det?
Jo, vad som sällan diskuteras i detta sammanhang är just ansvar. Det är väl inte heller fel att ta sitt eget ansvar och göra sina val? Problemet ligger bara i våra olika förutsättningar att ta detta ansvar och göra genomtänkta val.
Vi har fått friheten att välja var delar av våra pensionspengar skall placeras. Och för dig som inte vill ta dig tid att sätta sig in i hur den nyckfulla marknaden, det nyckfulla internationella kapitalet och de nyckfylla börserna fungerar så väntar en lång rad självutnämnda experter på att hjälpa dig. Mot en liten ersättning förstås. Men går det ändå mot förmodan dåligt så får du skylla dig själv. Det var ju du som gjorde valet. Du hade ju valfriheten att inte följa dina experters råd. Ansvaret är ditt.
Vi har fått friheten att välja vilken elleverantör vi vill ha. och för dig som inte vill ta dig tid att jämföra den uppsjö av medvetet svårjämförbara elleverantörer och som inte vill besvära dig att byta elleverantör en gång i månaden ja då finns det säkert hjälp att få, mot en liten ersättning förstås. Men om du inte väljer att lägga tid eller pengar på detta och därmed inte får det mest fördelaktiga elpriset ja då får du naturligtvis skylla dig själv. Valet är ju ditt. Ansvaret ligger på dig.
Vi har friheten att välja det försäkringsbolag som har de mest fördelaktiga villkoren och premierna men om du tillhör den ökande skara människor som haft oturen att vara alltför sjuk eller kanske taskiga arvsanlag eller bara blivit utsatt för alltför många olyckor eller brott så har du plötsligt inga valmöjligheter. Då är du bara en skurk som inte har några rättigheter i försäkringsbolagens ögon. Ansvaret är i alla fall inte försäkringsbolagens.
Med den utveckling som har skett och som tyvärr visar alla tendenser till att fortsätta ske så kommer allt större del av vår tid att gå till att göra väl underbyggda val. Såvida man inte har råd att lägga över detta... jag var på väg att säga ansvar men det är inte helt korrekt... dessa uppgifter på dem som gjort det till en affärsidé. De som har råd med detta det är också bara dem som kommer att ha råd att leva. För oss andra så väntar ett liv fyllt med val. Det är smart. Ansvaret för de stora viktiga frågorna styrs allt mer av automatiska mekanismer, beslutade en gång för alla, och mycket svåra att riva upp. Och ansvaret för de mindre, dock inte helt oviktiga, frågorna läggs över på folket, på oss. Och vi som klagar över att det inte går att påverka längre. Vad hände med idéerna om ett gemensamt ansvar för frågor som berör oss alla? Vad hände med det ansvarstagande samhället? Vad hände?
ji.